Kattallergi: bästa kattraser för allergiker – och vad som faktiskt är belagt

Vad du egentligen är allergisk mot

Det du reagerar på är inte katthår. Det är ett litet protein, Fel d 1 (från Felis domesticus , allergen 1), som ligger bakom de flesta fall av kattallergi. Enligt översiktsartikeln Bonnet et al. 2018 i Allergy, Asthma & Clinical Immunology är talgkörtlarna i huden den huvudsakliga produktionsplatsen, men proteinet finns också i saliv, analkörtlar, hud och därmed i pälsen. När katten tvättar sig fördelas saliv och talg över hela pälsen. Pälsen är alltså transportmedel, inte källa – och det förklarar varför raser med lite eller ingen päls inte är lösningen.

Fel d 1 fastnar på små partiklar. Bonnet et al. anger att 60 % av det luftburna allergenet bärs av små partiklar, varav en fjärdedel är mindre än 2,5 mikrometer – tillräckligt små för att sväva i timmar och följa med långt ner i luftvägarna. Det är också därför allergenet hittas i hem utan katt, i skolor, på kontor och i bilar: det åker med på kläder och i hår. I amerikanska bostadsundersökningar som refereras i samma översikt påvisades Fel d 1 i över 99 % av alla hem, oavsett om det fanns katt eller inte. Astma- och Allergiförbundet beskriver samma sak: allergenerna följer med i kläder och hår till skolor och andra allmänna lokaler, och barn med pälsdjursallergi får ofta mer besvär under terminerna än på loven.

Kattallergi är vanligare än hundallergi

Enligt Astma- och Allergiförbundet har 18 % av vuxna i Sverige besvär av pälsdjur, och katt är det vanligaste djurallergenet: omkring var tionde svensk reagerar på katt, vilket gör katt till den näst vanligaste orsaken till luftvägsallergi efter björkpollen. I forskningsöversikten Bonnet et al. 2018 anges att andelen sensibiliserade mot katt ligger på 10–30 % av befolkningen i västvärlden. Bland barn har ungefär sju procent pälsdjursallergi enligt förbundet.

Att katt ofta ger svårare besvär än hund hänger ihop med allergenets egenskaper: partiklarna är små, klibbiga och svåra att få bort från textilier – Astma- och Allergiförbundet skriver att pälsdjursallergen är "nästan omöjliga att få bort från textilier". Om du har hundallergi i stället, eller båda, finns en motsvarande genomgång i guiden om hundallergi och hundraser .

Kön, kastrering och individ spelar större roll än ras

Det mest robusta fyndet i forskningen om Fel d 1 handlar inte om ras utan om hormoner. Hankatter producerar mer Fel d 1 än honkatter, och kastrerade hankatter producerar mindre än okastrerade. I en fransk studie (Zielonka et al. 1994) kastrerades sex hankatter och jämfördes med sex okastrerade: talg- och Fel d 1-produktionen sjönk hos alla kastrerade katter inom två till fyra veckor, och när de kastrerade katterna sedan fick testosteroninjektioner steg produktionen igen. Produktionen är alltså hormonstyrd.

Det betyder tre praktiska saker. En kastrerad katt är ett bättre utgångsläge än en okastrerad hane. Skillnaden mellan två katter av samma ras kan vara större än skillnaden mellan två raser. Och en kattunge som du testar dig mot vid tio veckors ålder kan producera betydligt mer Fel d 1 när den är könsmogen – testa därför gärna en vuxen katt ur samma linje, och kastrera i tid.

Raserna som nämns – och vad som faktiskt är belagt

Det finns ingen publicerad studie som jämför Fel d 1-halten hos ett större antal katter av olika raser under kontrollerade former. Rasförsäljarnas listor bygger på anekdoter, på att rasen fäller lite (vilket minskar hår i hemmet, inte allergen per katt) eller på enstaka små studier. Här är de raser som oftast nämns, med det som faktiskt går att säga.

Läs tabellen som den är tänkt: raser som ofta nämns – utan belägg för lägre allergenhalt, men som fäller lite . Det är ett skäl att välja dem om du redan vet att du klarar just den katten, eftersom mindre hår i hemmet är mindre transportmedel för allergen. Det är inte ett skäl att köpa en katt utan att ha testat.

Sibirisk katt: vad forskningen visar och inte visar

Sibirisk katt är den ras som oftast säljs in till allergiker, och det är värt att vara noggrann. Det som finns är den nämnda studien från 2017 med fyra sibiriska katter och 35 andra katter. Forskarna hittade mutationer i generna Ch1 och Ch2 (som kodar för Fel d 1) hos sibiriskorna, och katten med vissa av mutationerna hade den lägsta uppmätta salivhalten. Det är en hypotes om mekanism, inte ett bevis om rasen. Fyra katter räcker inte för att säga något om tusentals, och studien mätte inte hur allergiker faktiskt reagerade.

Det som är rimligt att säga: det finns troligen enskilda sibiriska katter – liksom enskilda huskatter – som producerar ovanligt lite Fel d 1, och variationen mellan individer är stor. Rasringen Sällskapet Sibirisk Katt är själv tydlig med att rasen inte är allergifri och att köpare ska testa mot individen. Vissa uppfödare låter mäta Fel d 1 i saliv hos avelsdjur; en sådan mätning säger något om just den katten vid just det tillfället, och en kattunges nivå kan stiga vid könsmognad.

Så testar du före köp

1. Utred allergin först. Ett blodprov (specifikt IgE) eller pricktest hos vårdcentral eller allergimottagning visar om det är katt du reagerar på, eller kvalster, pollen eller något annat i samma hem. Astma kräver samtal med läkare innan du över huvud taget överväger katt.
2. Träffa just den katten – flera gånger. Sitt inne hos uppfödaren i minst en timme, ta i katten, låt den vara i knät, gå hem och notera besvär under det närmaste dygnet. Upprepa två eller tre gånger med några veckors mellanrum. En enda visit säger lite eftersom reaktioner kan komma flera timmar senare.
3. Testa mot föräldrarna eller en vuxen katt ur linjen , inte bara kattungen – produktionen ökar vid könsmognad, särskilt hos hanar.
4. Ta hem en filt som katten sovit på och ha den i ditt eget sovrum en vecka. Det är ett grovt men användbart test av vad låg dos i vardagen gör med dig.
5. Kom överens om återtag. Seriösa uppfödare accepterar att katten kommer tillbaka inom en avtalad tid om allergin blir ohanterlig. Skriv in det i köpeavtalet.

Väljer du att ta hem katten: registrera den i Jordbruksverkets kattregister senast när den är fyra månader, eller inom fyra veckor om du tar över en äldre katt, som lagen kräver, och märk den så att den kommer hem om den försvinner – guiden om id-bricka till katt går igenom alternativen.

Det som fungerar hemma – och det som inte gör det

Sovrummet kattfritt

Den enskilt viktigaste åtgärden. Åtta timmar per dygn utan exponering ger luftvägarna tid att lugna sig. Stängd dörr, katten får aldrig komma in, inga textilier som varit i kontakt med katten. Astma- och Allergiförbundets råd om allergisanering gäller här också: tvätta det som går att tvätta i minst 60 grader, dammsug med allergentätt filter, torka av släta ytor med fuktig trasa.

Färre textilier, mer släta ytor

Allergenet fastnar i stoppade möbler, mattor och gardiner och sitter kvar i månader eller år. Förbundet skriver att stoppade möbler där ett pälsdjur legat i praktiken behöver bytas ut för att bli av med allergenet. Golv utan heltäckningsmatta, soffa i skinn eller tätt konstläder och tvättbara överkast gör städningen meningsfull.

Luftrenare med HEPA-filter

Eftersom en fjärdedel av det luftburna Fel d 1 sitter på partiklar under 2,5 mikrometer är ett partikelfilter av HEPA-klass det som fångar dem. En luftrenare i sovrummet och en i vardagsrummet, dimensionerade för rummets yta, minskar den luftburna mängden; den gör ingenting åt det som redan sitter i soffan. Astma- och Allergiförbundet ger inga specifika rekommendationer om luftrenare på sina sidor om pälsdjursallergi, så se det som ett komplement till kattfri zon och städning, inte som en ersättning.

Tvätta katten – fungerar inte över tid

Att bada katten tar bort allergen från pälsen för stunden, men enligt de studier som Bonnet et al. 2018 refererar är Fel d 1-halten i pälsen tillbaka på ursprungsnivå efter två dygn och halten i rumsluften återställd inom ett dygn. För att ha effekt skulle katten behöva tvättas varannan dag, vilket varken katten eller huden på katten tål. Fuktig trasa över pälsen dagligen har samma begränsning. Lägg energin på sovrummet och textilierna i stället.

Kastrera

Som beskrivet ovan: kastrering sänker Fel d 1-produktionen hos hankatter. För en innekatt finns inga skäl att vänta längre än veterinären rekommenderar.

Foder med anti-Fel d 1-antikroppar

Det finns ett torrfoder, Purina Pro Plan LiveClear, som innehåller äggprotein med antikroppar (IgY) riktade mot Fel d 1. Principen: när katten äter fodret binder antikropparna till Fel d 1 i saliven, och det allergen som sedan hamnar i pälsen vid tvättningen är delvis neutraliserat. Detta är en kommersiell produkt från Nestlé Purina, och de studier som finns är gjorda och finansierade av tillverkaren – det ska du veta när du läser resultaten.

Huvudstudien (Satyaraj et al. 2019, Immunity, Inflammation and Disease ) följde 105 katter i tolv veckor: två veckors baslinje på vanligt foder, sedan tio veckor på fodret med antikroppar. Mängden aktivt Fel d 1 på pälsen (det som kan binda till allergikers IgE) minskade med i genomsnitt 47 % vid vecka tio, med ett spann på 33–71 %; katter med höga nivåer från början minskade mest. En mindre studie samma år i Journal of Feline Medicine and Surgery mätte saliv hos 20 katter i fyra veckor och fann i genomsnitt 24 % minskning i behandlingsgruppen mot 4 % i kontrollgruppen. Ingen av studierna mätte hur allergiska människor mådde.

Vad det betyder i praktiken: en halvering av aktivt allergen är inte samma sak som en halvering av besvär, och noll är det aldrig. För någon med lindrig allergi kan skillnaden vara märkbar, i kombination med kattfritt sovrum och städning. För någon med astma är det inte ett skäl att skaffa katt. Effekten förutsätter att katten äter fodret som huvudsaklig kost; i studierna sjönk halten först efter ett par veckor.

Immunterapi – när du inte kan eller vill leva utan katt

Allergenspecifik immunterapi (allergivaccination, ibland kallad hyposensibilisering) mot katt finns i Sverige och ges via allergimottagningar. Behandlingen bygger på injektioner med kattallergenextrakt under omkring tre år, med besök var sjätte vecka i underhållsfasen enligt Astma- och Allergiförbundets beskrivning, och den passar den som har tydliga besvär trots sanering och medicin. Den ger inte full tolerans, men ofta lägre symtomnivå och mindre behov av antihistamin och kortison. Ett rekombinant kombinationsvaccin mot katt och hund har utvecklats av svenska forskare (Guro Gafvelins grupp) men saknade vid förbundets senaste uppdatering (2021) finansiering för tillverkning och säkerhetsstudier, omkring 40 miljoner kronor. Det finns alltså ett behandlingsspår som är oberoende av vilken katt du väljer – och det är, till skillnad från raslistorna, något du kan diskutera med en läkare med faktiska siffror i handen.

Vanliga frågor